Vi tog jollen in till den lilla byn Hakaui på Nuku Hiva. Här bor bara ett tiotal familjer och den enda vägen hit är via havet, de branta bergsväggarna gör att det inte finns någon väg. Vi passade på att köpa med oss frukt. Vi beställde en klase gröna bananer, en klase mogna bananer och fem pomelos. Men när vi skulle betala log hon bara och gav oss ytterligare en klase gröna bananer och fem pomelos. Totalt fick vi 60 bananer och 10 pomelos för 110 kronor. 🍌😍 Tidigare i veckan hade vi träffat en kvinna på stranden, och när vi senare gick förbi hennes hus vinkade hon in oss. Hon bjöd hela familjen på bananer direkt från trädgården, och Erik hade turen att få en tvillingbanan. Det blev dagens stora höjdpunkt för en fyraåring. 🥹🍌 Det känns svårt att hitta mer lokalproducerad mat än så här. 🌿 Det finaste var ändå inte frukten, utan värmen vi möttes av. De tackade oss för att vi besökte deras by, trots att det egentligen är vi som borde tacka dem för deras generositet och gästfrihet. ❤️ Det är sådana här möten som gör resan oförglömlig. Vi kommer nog minnas människorna vi mött längre än platserna vi sett. Vilket möte med en annan människa har du burit med dig länge?

0

0

0

591

Jag satt i sittbrunnen och hjälpte Erik med hans matte när jag plötsligt såg något stort röra sig i vattnet bredvid båten. En rocka. Men inte vilken rocka som helst, det visade sig vara en djävulsrocka. 🖤 Den kom närmare och närmare och simmade bara någon meter från båten. Där var vi helt stilla och tittade på den i nästan 20 minuter medan den långsamt cirkulerade runt oss. Vi hann verkligen studera detaljerna, vingarnas rörelser, kroppen och hur den nästan verkade flyga genom vattnet. Vi tog fram kikaren och bara njöt av stunden. Efteråt tog vi fram vår favoritbok "Stora boken om havet" och läste mer om rockor. Och det är precis det som är så fantastiskt med livet vi lever just nu, att skolan ibland flyttar ut från sittbrunnen och blir något man aldrig hade kunnat planera. Matte kan vänta några minuter när en djävulsrocka dyker upp utanför båten. ❤️ Visste du att? 🌊 Djävulsrockor tillhör familjen rockor och är nära släkt med mantor. 🖤 De använder sina stora "vingar" för att glida genom vattnet på ett nästan flygande sätt. 🌎 De kan vandra långa sträckor genom världens hav. När var senaste gången du fick en oväntad naturupplevelse som du aldrig glömmer? 🌊 Berätta, vi vill höra! ❤️

0

0

0

88

Efter 3,5 dygn till havs är vi äntligen framme vid Tuamotus och Fakarava-atollen! 🏝️🌊 Men… vi kan inte bara segla in. Just nu ligger vi och driver bi utanför atollen och väntar på rätt tillfälle att gå in. Att ”driva bi” betyder att vi inte ligger för ankar och inte heller seglar mot något särskilt mål. Vi låter helt enkelt båten driva med vind och ström medan vi väntar. Vi håller koll på positionen och ser till att vi har gott om avstånd från revet. Och just här är det extra viktigt att välja rätt tidpunkt. En atoll som Fakarava är som en stor lagun omgiven av korallrev. In till lagunen finns en smal passage genom revet och där kan det strömma rejält. När tidvattnet rör sig ut ur lagunen kan enorma mängder vatten pressas genom passagen. Då kan strömmen bli väldigt stark och skapa kraftiga virvlar och vågor. Därför vill vi tajma vår passage med slack water, slackvatten. Det är den korta perioden när strömmen vänder och vattnet nästan står stilla innan det börjar strömma åt andra hållet. Så just nu väntar vi. Vi har seglat 570 sjömil från Nuku Hiva och efter 3,5 dygn är målet precis framför oss… men vi behöver vänta in rätt ”fönster” för att kunna ta oss genom passagen på ett säkert sätt. Det är ganska häftigt ändå. Efter flera dygn mitt ute på Stilla havet ligger vi nu precis utanför en av världens vackraste atoller och det sista vi behöver göra är att ha bråttom. ❤️ Nu hoppas vi på rätt slack och sen bär det av in i Fakarava! 🌴⛵️ Har du hört talas om slackvatten och varför man måste tajma infarten till en atoll? 👇

0

0

0

343